Myrsnack

Igår var det 29 år sedan dotter nummer ett föddes. Det förändarade ju verkligen livet för all framtid. Att hon skulle födas med kejsarsnitt var bestämt sedan tidigare för hon låg i s.k. sätesbjudning. Likaså att hon inte skulle väga så mycket var också förväntat. Planen var egentligen den tredje mars, men icke då.
Den 17 februari tyckte barnmorskan att jag inte skulle arbeta längre utan åka in til Varbergs sjukhus för extra kontroll. Där blev jag också varse att, har man väl kommit in här, så kommer man inte hem utan barn, inte. Jag blev alltså kvar p.g.a. att barnet låg i säte och det fick absolut inte sätta igång nåt värkarbete innan snittet var dags. Totalt övervakad var jag i mer än tio dagar. Nu var vi ett härligt gäng på fem, sex stycken som låg inne före förlossningen så vi hade jättekul ihop.
Nåväl, den 25/2 kom den allsmäktige överläkaren och deklarerade att nu får det vara nog. Proverna visade att man inte kunde vänta längre, så dagen efter skulle det vara dags. Wopps!!! Nu ska jag ta ett beslut som jag egentligen hade tagit innan jag kom in men fick beggrundas igen. Narkos eller ryggbedövning? Eftersom jag inte fick prata med någon så blev beslutet det jag fattat från början, nämnligen narkos. Min tanke var att: sover jag så sover jag. Jojo... den villfarelsen stämde inte alls. Nu är jag inte en person som jagar upp mej för allting och är mycket sällan nervös inför behandlingar inom sjukvården. Tilläggas bör kanske att jag mycket, mycket sällan är sjuk och behöver anlita sjukvården. Givetvis är jag oerhört tacksam för det. En oro hade jag dock och det var att man ska ha kateter. Det hade jag hört kunde var lite jobbigt att sätta in, men inte då. En baggis jämfört med  vad som komma skulle. Efter en snygg rakning och insättning av kateter skulle jag över på en smal bår där armarna inte längre fick plats utan hänger och slänger vid sidan om, eller så får man stoppa dem under skinkorna. Därefter rullades jag in i operationssalen. Bakom huvudet dök ett grönklättt monster upp och viskade att det var hon som vara narkosläkaren. Wohaaa.ha..aha!! Nu var det inte så hemskt som det låter, än så länge. Min vänsterarm las upp på en metallskena och in sprutades nån vätska som skulle få mej att somna. Ha! Somna? I helskotta heller. Känner bara hur någon vänder ut och in på magen och jag bara tänker: Vad är det de sysslar med, fattar de inte att jag inte sover? Kan inte röra en fena för både ben och armar är blytunga. Jag hör att man säger att det är en flicka, sen dras jag ner i en svart tunnel och tänker: Nu dör jag. Vaknar jag inte mer, så är det så här det känns att dö, Vaknar jag, så är det inte så här det känns att dö. Borta... Nästa medvetande är nålförarens ljud då man suturerar mej. Borta.... Sen håller jag på att kvävas, tycker jag och då är det tubern som håller på att tas bort. Puh! Nu var det över. Nästan... Uppvakningen, var nästa obehagliga överraskning som jag inte var förberedd på. Varje kvart väcktes jag av personal som skulle kolla puls och blodtryck samt slänga sig på magen och trycka. Fy f-n vad ont det gjorde. Till slut bad jag dem faktiskt att fara åt h-e!! Man är ju lite groggy och vet inte riktigt vad man säger. Stackars människa.
Helt plötsligt kom dem in med dottern i en kuvös och informerade om att hon var så liten så de skulle köra ner henne till Halmstad där man har en prematuravdelning. Det enda jag minns var att hon var ljus och hade långa fötter.
Det var det. Nu visste jag att dottern skulle få bästa tänkbara omhändertagande på prematuren för där låg min guddotter ett par år före med samma problem: Vikten. Helt lugn för det. Nu skulle jag börja ta hand om mej själv, vilket inte skulle bli så lätt. Helt förstörd efter operationen. Helförbannad p.g.a. att jag inte somande. Ont i magen efter såret. Ont i magen p.g.a. gaser. Värk i kroppen. Trött, trött, ont, ont.  Sov ett helt dygn med morfin var fjärde timme. Det var gött det. Kan förstå varför man blir narkoman. Det får en att glömma både minnen och det onda. Till slut så hinner verkligheten ifatt som tur är. Ett fantastiskt vårdbiträde som började prata med mej och vars pojkvän var narkosläkare skulle ta reda på orsaken till varför jag upplevde att jag inte somnade.  Hon berättade dagen efter att det är inget ovanligt  att det är så. Man kan inte ge hur mycket narkos som helst innan barnet är ute. Nähä... tänk om nån hade bemödat sig med att tala om det innan så hade jag kunnat acceptera det. Nu för tiden hoppas jag att man tänker mer på det här. Det är ju som sagt nästan 30 år sedan. Fyra dagar senare och när magen var igång fick jag själva åka ner till Halmstad. Då började man ju bli riktigt nyfiken och längtade efter att få se henne. En liten blond snutta i kuvös med sondmatning genom näsan. Dotter nummer ett fick namnet Anna, vilket jag alltid tyckt om. Enkelt att stava och säga oavsett vilken del av världen man befinner sig i.
Mina föräldrar som varit i Gambia under hela tiden kom hem samma dag som jag kom till Halmstad och hade ingen aning om vad som hänt. De visste ju innan att "de skulle hinna hem innan det var dags". Hm... Det blev en rolig överraskning. 
Det hände mycket mer kring Annas födelse, roligt, tragiskt m.m, men det skulle bli en alltför långdragen historia så det får kanske bli en annan gång. 
I vilket fall, så blev det en härlig unge som numera har en egen härlig liten unge. Mitt barnbarn.
 Grattis Anna!