Myrsnack

Oj, vad tiden går. Igår fyllde mitt första barnbarn 5 år. Jag minns det som om det var igår när dottern och jag kvällen före Lucia hade fått gratisbiljetter till Luciarock med Robert Wells på Hertigen. Nu ligger det rakt över ån så det är inte så långt att gå men hon var alltså höggravid. Konserten var riggad i ett tält ute på gården och det var rejält tryck på volymen. Inte undra på att det satte fart på både det ena och det andra.
Vi vandrade hem vid ettiden på natten. Jag själv en aning smålullig efter ett antal öl men dottern givetvis nykter.
Hemma ringde hon efter pojkvännen som hämtade. Det var inte länge de var hemma utan det blev till att bege sig till BB vid tretiden på natten.
Vid 11 på fm den 13 december ringde dottern och sa att de inte tänkte komma på lillasysters kalas för de hade satt igång förlossningen med dropp. Vilken lång dag det blev. Hela dagen och kvällen väntade vi på samtal. Många samtal kom men det var hela tiden gratulationer till mellandottern.
Jag kunde naturligtvis inte gå och lägga mej utan satt själv uppe och väntade. Strax efter halv tolv ringde de och sa att det blivit en liten stjärngosse klockan 23.00. Vilken lycka!!!!
Nu har jag både Lucia och Stjärngosse!
Mellandottern är numera också gudmor till barnbarnet.
Själv är jag gudmor till ett av barnens kusin. Vi är också båda två födda på samma dag. Lite kul faktistiskt.
Nu är han alltså 5 år och har en energi som inte går av för hackor. Han är bara såååå härlig!!!

Anton, min stjärngosse 5 år

Idag är det 24 år sedan denna lilla Lucia kom till världen. Det skulle vara min sista arbetsdag innan mammaledigheten skulle börja. Fredagen den 13 december var det. Värkarna satte igång vid fem tiden på morgonen och vid sextiden drog vi väg till BB i Varberg efter att vi lämnat storasyster hos mamma. Ringde jobbat och meddelade att det inte var läga att komma in o jobba.
Väl inne på BB, var det så mycket folk, så det tog en stund innan vi fick ett rum. Nu var det vanligt förlossning den här gången och inte kejsarsnitt som sist. Detta blev en ny erfarenhet. Fort gick det, ont gjorde det och sönder gick jag, men det var klart bättre efteråt än vad kejsarsnitt var.
När vi hade kommit till ro så var alla rum upptagna så vi fick åka in i ett stort maskinrum med massor av apparater. Vi blev inkörda i ett av hörnen. Efter några minuter så hör jag från andra sidan rummet: "Är det du Inger?" Då ligger en av tjejerna (Tina), som jag fick jättebra kontakt med i profylaxgruppen som jag gått på på mödravården, i andra änden av rummet och har fått en dotter en halvtimma före mej. Gud, vad roligt! Vi hamnade sedan i sängarna jämte varandra på avdelningen också. Detta kom att bli en av de roligaste veckorna i mitt liv trots att jag egentligen inte mådde så bra.
Jag förlorade mycket blod under förlossningen så jag höll på att dåna ner på toaletten några gånger. Jag kunde inte heller kissa ordentligt så det blev till att gå men kateter och det var en syn för gudarna.
På BB är man inte van vid katetrar och vad de kunde åstadkomma var nattkateter med två meter lång slang. Denna slang full med kiss skulle man ju på nåt sätt försöka dölja. Det blev till att skapa sin egen anordning för ingen på BB hade tänkt hjälpa till tydligen. Jag fäste upp den med en säkerhetsnål under min joggingoverall. Det fick duga, ända tills jag satt nere i dagrummet och några av mina kollegor från jobbt kom gående. Det var ju jätteroligt så de stannade och pratade så klart. Just då känner jag hur det först blir varmt och sen kallt och vått längs benen under overallen. Helskotta, katetern läcker!!! Det blev till att skynda upp på rummet och stoppa läckaget.
Katetern hade jag ett dygn och sedan var det bra. 

Att försöka amma mina barn har varit en utmaning och vis av erfarenheten hade jag bestämt mej för att detta inte får vara på bekostnad av att jag mår dåligt, som det var första gången. Ingen hade tid att hjälpa till att få en bra teknik så det var bara så tungt och jag bestämde mej tidigt för att inte amma. Jag fick tabletter som tog bort mjölken och även dem gjorde att jag blev snurrig. Det gick dock över efter ett tag, men det var riktigt obehagligt.
En annan sak som inte heller var så rolig var att jag gått sönder en del i underlivet och de hade sytt ihop mej på ett sätt som inte alls var speciellt bekvämt. Inte förrän jag fick mitt tredje barn blev det bra.
Som sagt, trots alla bedrövelser så hade jag Tina och vi hade så roligt. Massor av skämt och skratt. Att sen få den mest änglalika dotter man kan tänka sig gjorde ju inte saken sämre.
Detta barn kom att bli den mest snällaste, vänaste, försiktigaste, varelse som jag träffat. Hon var nog fyra år när jag första gången på allvar fick säga åt henne att inte göra som hon gjorde. Dottern arbetar idag som sjuksköterska. Tack för det! Just såna här personer ska arbeta där. Den naturliga fallenheten och mjuka fina händer som bara måste finnas för sjuka personer.
Tänk vad barn kan vara olika. Alla har sina alldeleles speciella egenheter och alla är lika härliga var och en på sitt sätt.
Jag har tre helt olika döttrar till sättet men alla är lika roliga att umgås med. Det är bara för mej att välja vad jag vill ha just för stunden. När sen alla är igång samtidigt då är det en väldigt uppsluppen stämning.

Att kunna känna sig stolt över sina barn är härligt. Jag tänker ibland på föräldrar som har barn som av olika anledningar hamnar snett. Att känna hjälplöshet och förtvivlan gentemot sina barn önska man inte sin värste fiende.

Tack mina barn för att ni är de ni är!

Tänk, det är nåt visst med allt vad examen heter.

Emma, (mellandottern) blev igår legitimerad sjuksköterska med medicine kandidatexamen. Med stor pompa och ståt i Linköpings domkyrka blev examen fullbordad. Med tal, rosor och utdelning av broscher är tre års riktig tuff utbildning äntligen klar. Hela familjen och även delar av Kristoffers familj anslöt på torsdagen. Vi hade bokat rum på Mjellerumsgårdens vandrarhem på Valla friluftsområde. Alldeles perfekt. Anna och kompisen Camilla kinesade hos Emma och Kristoffer.
Tyvärr var vädrets makter inte riktigt med oss på fredagen när ceremonin skulle äga rum så någon direkt utevistelse blev det inte. Efter kyrkan åkte vi hem till Emma och käkade massor av god mat som jag och Rose-Marie hade hjälpts åt att fixa. Kristoffers underbara farmor hade bakat en av sina berömda tårtor med äkta rosor på. Den var himmelsk!

Ungdomarna skulle givetvis ut på kvällen på sina upptåg. Men innan dess samlades några ev dem tillsammans med oss en stund. Det är så jätteroligt.
Dagens ungdomar är fantastiska. De är så himla trevliga, väluppfostrade och så jättemysiga. Kan aldrig minnas att vi var det på 70-talet. Tyckte vi mest gick omkringo och flummade. Vi jobbade visserligen flera av oss redan då vi var 16 år, men ändå. Vi umgicks inte som man gör nu för tiden. Alla kan sitta tillsammans och prata och ha kul. Aldrig att jag gjorde det med mina föräldrar när jag var i den åldern. Kan kanske beror på att man redan nästan var gift och hade hus.
Jag har ju i och för sig tandsköterskeexamen, men jag minns inte ett dugg från själva examen. Vi fick en brosch men sen var det nog inte så mycket mer. Jo, fest när jag kom hem det minns jag. Men vadå, det var väl inget ?
Lite senare begav vi äldre oss tillbaka till vandrarhemmet för lite sömn. Idag (nationaldagen) på morgonen så var det mindre roligt för Rose-Marie och Göte. Någon hade slängt in en stor sten i en av blirutorna och tagit deras kamera. Det blev wellpapp istället för fönster. Det är typiskt att en trevlig helg ska avslutas på det sättet. 
Innan vi begav oss tillbaka till Falkenberg hann vi med att besöka Bergs slussar och även Gamla Linköping. Trots allt så har det varit en helt underbar helg.
Jag lider just nu stor brist på sömn då jag inte sovit så mycket de senaste två nätterna. Att sova med två snarkomaner är ett helvete kan jag säga.
Nu bär det dock i säng.

Sov gott och Grattis Emma!

För 19 år sedan föddes yngsta dottern som är nummer tre i ordningen. Hade varit sjukskriven halvtid de två sista månderna pga högt blodtryck. Egentligen skulle det bli ett påskbarn i mitten av april men som de båda andra, så var även hon lite tidigt ute. Hpn är född 900331 klockan 0331 på morgonen. Rätt häftigt faktiskt. Likt datum som klockslag.  Hon anmälde sin ankomst redan kvällen innan, vid 22 tiden på kvällen. Jag kände väl tendenser lite tidigare, men man måste ju se till att de andra snuttorna somnade först. Mor o far hann  som väl var komma innan vattnet forsade nerför benen på mej och det verkligen blev dags att ge sig av. Slet till mej ett smutsigt lakan ur tvättkorgen innan vi stack. Tre mil till Varberg. Det var lungt, kallt och vått hela vägen. Sen tog det allt sin lilla tid. Tiden går rätt fort ändå fast man har så ont. Det här skulle visa sig bli en alldeles speciell liten dam som krävde uppmärksamhet. Hon tillhörde gruppen "kräkbarn". Samma dag hon föddes började det och sen höll det på i ca fem år. Hon var söt som socker med världens vackraste hår. Långt, ljus, tjockt och lagom lockigt. Många andra barn var avundsjuka på det håret ska jag säga.
Efter hand visade hon också att hon var en mycket bestämd dam med en vilja som många gånger var svår att tolka. Hon blev nog lite bortskämd, men det var svårt att hantera vissa situationer många gånger ute bland andra människor. Detta fick så småningom sin förklaring. Vid fem års ålder fick vi beskedet av en logoped att hon har problem med bl.a. ordförståelse. Då ramlade poletten ner och en utredning påbörjades. Skolan skulle börjas i som vanligt men vid 11 års ålder visste vi att det inte skulle fungera på högstadiet. Det går inte att blunda och tro att allt löser sig av sig självt. Hjortsbergs särskola blev räddningen. En fantastisk skola där hon verkligen fick visa sina talanger utefter egna förutsättningar. Ett år senare var det dags för högstadiet på Tullbro. Där blev det också fyra bra år. För två år sedan fick vi förmånen att starta upp en särskolelinje på gymnasiet här i Falkenberg. En specialkonstruerad linje Handel-Livsmedel. Helt fantastisk med världens bästa lärare. Barnen växer och linjen växer. Det kunde inte bli bättre. 19 år idag alltså och klarar sig jättebra.                                                                                                                                                 Grattis från din mamma.

Mellandottern är nu hemma och hälsar på. Det är ju så klart inte för att hälsa på familjen i första hand utan det är fest hos kompisar som är anledningen. Som vanligt får man nästan boka tid för träff. Nej, riktigt så farligt är det inte.
I går kväll hade vi bestämt att gå ut och äta hela familjen. Inklusive mamma och f.d. maken. Bord var beställt på relativt nya restaurangen Brasseriet. Gamla Kvarnvingen för den som vet vart den låg. Vi som var ute i svängen på 70-talet vet precis. Det är trevligt att kunna gå ut alla tillsammans och umgås. Brasseriet var verkligen fint inredd. Mycket folk för att vara en torsdagskväll, vilket även överraskade personalen som inte riktigt var förberedda på detta. Som tur var fanns personal bland gästerna så de fick hjälpa till med serveringen.
Maten var god men ingen aha-upplevelse. Husets vin var slut. Hur kan husets vin vara slut? Det är ju något som ska finnas i alla lägen om det står i menyn. Nu tog det lite väl lång tid för att få maten efter att vi beställt. Kan bero på att det var mycket folk. Nu låter det som om jag klagar, men det gör jag egentligen inte. Det var en jättetrevlig kväll tyckte nog alla. Mamma gjorde det i allafall.
Idag har jag fått ny tvättmaskin. Två starka karlar levererade idag en Bosch. Nu kan man ju inte sätta in den utan att först ta bort den gamla. Bara tanken på hur det skulle se ut bakom den gamla fick mej nästan att må illa. Den har ju inte varit därifrån sen huset byggdes. Faktum var, att det var inte riktigt så farligt som jag trott, men det räckte ändå. Det är bland det värsta som finns att torka stelnat damm och skit som dessutom luktar lite åt avloppshållet. Bläää... Den nya kom på plats snabbt och lätt. Det kan man kalla snabb leverens. Felanmäldes i tisdags och på plats idag fredag, på 20 minuter. Snabba duktiga gossar på elaffären i Vinberg. Givetvis blev det också tvättat ett par maskiner idag. Det är nästan kusligt. Den låter nästan ingenting. Nu kan jag tvätta på nätterna om jag vill utan att jag eller grannarna blir lidande.
Jag har just kommit hem från Gospelkonsert i Varberg. Det var Reyoice från Varberg och Gospel Bliss från Vinberg som hade konsert för insamling till Varbergs härbärge som Frälsningsarmén och Varbergs församlingar driver. Den var bra med en hel del nya gospellåtar. Jag hade frågat ett antal personer om de ville följa med men alla var upptagna. Det var nog tur, för det kostade 140:- i inträde. Det hade jag inte sett nånstans, så det var en överraskning. Det är alltid lite pinsamt om man drar med folk på något utan att tala om att det kostar en del. Dessutom är jag inte säker på att just denna konserten hade varit så uppskattad eftersom det var nya låtar. Ibland vill man ju, av nån underlig anledning känna igen musiken som spelas på en konsert.  

Tack för idag. Slut för idag.
Godnatt!

Idag har jag hittat en grop i soffan som jag har haft svårt att ta mej upp ur. Vasaloppet 08.00. Alpint 10.00 och 5-milen i skid- VM. Men vid 11.30 tiden lyckades jag ta mej upp och ranta iväg till vänner som skulle ha lite pengar. Det är snälla människor som levererar ägg till mej när jag behöver. Jag förlängde promenaden så den blev på en timme. Tycker nog att jag är lite duktig med mina promenader, gym och Friskis o Svettis. Idag tycker jag mej för första gången också känna att det inte tar emot lika mycket under brösten som det gjort förut. Väl hemma fanns groppen i soffan kvar och nu var den ännu skönare.
 I går fyllde min kära mamma 82 år. Det är inte klokt. Det är ju en riktigt hög ålder när man tänker efter. Jag har svårt att tänka mej det för hon är så pigg och klarar sig helt själv. Hon hade ställt till med ett litet kalas, ni vet, med sju sorters kakor, tårta och sånt. Det är sällan man får det numera så det är så himla gott när det väl bjuds.
Vad ska man då ge sin mamma i födelsedagspresent, när hon inget vill ha och hon egentligen har vad hon behöver.
Jo, en begagnad mobiltelefon. När jag köpte mej en ny för en vecka sedan fick jag ett erbjudande om ett nytt sim-kort som kunde köpas för 100: så laddades det för 200:-. Det innebar ett nytt telefonnummer. Det ville jag inte ha. Jag har ju mitt. "Take it or leave it" sa försäljaren. Jaja. kör i vind då, då. När jag kom hem med min nyköpta telefon så ligger ena dotterns telefon där till ingen nytta. Den hade jag lånat tillfälligtvis. Aha! Den laddar jag och ger till mamma. Inte för att HON vill ha någon men när man ringer på hennes porttelefon så blockeras hennes fasta telefon. Ni vet hur vissa människor kan sitta i timtal och snacka i telefon. Hon är en sådan, vilket gör att den som står utanför porten kan stå där hur länge som helst. DÅ kan dem ringa på hennes mobil, om nu dem har en att ringa på, vill säga.
Lite roligt tyckte hon nog att det var för hon hade försökt ringa mej på kvällen men det var en manlig röst som snackade engelska?? Wopps... hade glömt att säga att man måste slå riktnumret först.
I veckan kom jag på ytterligare en present. Hon fick bara veta att hon skulle vara klar att hämtas 17.40 idag för att åka på en utflykt. Jag vet att hon tycker mycket om Tvååkers revysällskap och de hade musikkväll i Tvååkers medborgarhus ikväll kl.18:30. Det var en jättelyckad kväll och hon uppskattade det verkligen. Detsamma gjorde jag. Jag kan lyssna på nästan all musik, hur brötig eller hur enkel den än är. Så länge den är meningsfull. Detta var mycket enkel medryckande musik skriven av Karl-Olof Andersson och Martin Andersson.
I morgon tar vardagen vid igen och yngsta dottern är på plats här hos mej igen. Det känns gott!

Godnatt allesammans!

Igår var det 29 år sedan dotter nummer ett föddes. Det förändarade ju verkligen livet för all framtid. Att hon skulle födas med kejsarsnitt var bestämt sedan tidigare för hon låg i s.k. sätesbjudning. Likaså att hon inte skulle väga så mycket var också förväntat. Planen var egentligen den tredje mars, men icke då.
Den 17 februari tyckte barnmorskan att jag inte skulle arbeta längre utan åka in til Varbergs sjukhus för extra kontroll. Där blev jag också varse att, har man väl kommit in här, så kommer man inte hem utan barn, inte. Jag blev alltså kvar p.g.a. att barnet låg i säte och det fick absolut inte sätta igång nåt värkarbete innan snittet var dags. Totalt övervakad var jag i mer än tio dagar. Nu var vi ett härligt gäng på fem, sex stycken som låg inne före förlossningen så vi hade jättekul ihop.
Nåväl, den 25/2 kom den allsmäktige överläkaren och deklarerade att nu får det vara nog. Proverna visade att man inte kunde vänta längre, så dagen efter skulle det vara dags. Wopps!!! Nu ska jag ta ett beslut som jag egentligen hade tagit innan jag kom in men fick beggrundas igen. Narkos eller ryggbedövning? Eftersom jag inte fick prata med någon så blev beslutet det jag fattat från början, nämnligen narkos. Min tanke var att: sover jag så sover jag. Jojo... den villfarelsen stämde inte alls. Nu är jag inte en person som jagar upp mej för allting och är mycket sällan nervös inför behandlingar inom sjukvården. Tilläggas bör kanske att jag mycket, mycket sällan är sjuk och behöver anlita sjukvården. Givetvis är jag oerhört tacksam för det. En oro hade jag dock och det var att man ska ha kateter. Det hade jag hört kunde var lite jobbigt att sätta in, men inte då. En baggis jämfört med  vad som komma skulle. Efter en snygg rakning och insättning av kateter skulle jag över på en smal bår där armarna inte längre fick plats utan hänger och slänger vid sidan om, eller så får man stoppa dem under skinkorna. Därefter rullades jag in i operationssalen. Bakom huvudet dök ett grönklättt monster upp och viskade att det var hon som vara narkosläkaren. Wohaaa.ha..aha!! Nu var det inte så hemskt som det låter, än så länge. Min vänsterarm las upp på en metallskena och in sprutades nån vätska som skulle få mej att somna. Ha! Somna? I helskotta heller. Känner bara hur någon vänder ut och in på magen och jag bara tänker: Vad är det de sysslar med, fattar de inte att jag inte sover? Kan inte röra en fena för både ben och armar är blytunga. Jag hör att man säger att det är en flicka, sen dras jag ner i en svart tunnel och tänker: Nu dör jag. Vaknar jag inte mer, så är det så här det känns att dö, Vaknar jag, så är det inte så här det känns att dö. Borta... Nästa medvetande är nålförarens ljud då man suturerar mej. Borta.... Sen håller jag på att kvävas, tycker jag och då är det tubern som håller på att tas bort. Puh! Nu var det över. Nästan... Uppvakningen, var nästa obehagliga överraskning som jag inte var förberedd på. Varje kvart väcktes jag av personal som skulle kolla puls och blodtryck samt slänga sig på magen och trycka. Fy f-n vad ont det gjorde. Till slut bad jag dem faktiskt att fara åt h-e!! Man är ju lite groggy och vet inte riktigt vad man säger. Stackars människa.
Helt plötsligt kom dem in med dottern i en kuvös och informerade om att hon var så liten så de skulle köra ner henne till Halmstad där man har en prematuravdelning. Det enda jag minns var att hon var ljus och hade långa fötter.
Det var det. Nu visste jag att dottern skulle få bästa tänkbara omhändertagande på prematuren för där låg min guddotter ett par år före med samma problem: Vikten. Helt lugn för det. Nu skulle jag börja ta hand om mej själv, vilket inte skulle bli så lätt. Helt förstörd efter operationen. Helförbannad p.g.a. att jag inte somande. Ont i magen efter såret. Ont i magen p.g.a. gaser. Värk i kroppen. Trött, trött, ont, ont.  Sov ett helt dygn med morfin var fjärde timme. Det var gött det. Kan förstå varför man blir narkoman. Det får en att glömma både minnen och det onda. Till slut så hinner verkligheten ifatt som tur är. Ett fantastiskt vårdbiträde som började prata med mej och vars pojkvän var narkosläkare skulle ta reda på orsaken till varför jag upplevde att jag inte somnade.  Hon berättade dagen efter att det är inget ovanligt  att det är så. Man kan inte ge hur mycket narkos som helst innan barnet är ute. Nähä... tänk om nån hade bemödat sig med att tala om det innan så hade jag kunnat acceptera det. Nu för tiden hoppas jag att man tänker mer på det här. Det är ju som sagt nästan 30 år sedan. Fyra dagar senare och när magen var igång fick jag själva åka ner till Halmstad. Då började man ju bli riktigt nyfiken och längtade efter att få se henne. En liten blond snutta i kuvös med sondmatning genom näsan. Dotter nummer ett fick namnet Anna, vilket jag alltid tyckt om. Enkelt att stava och säga oavsett vilken del av världen man befinner sig i.
Mina föräldrar som varit i Gambia under hela tiden kom hem samma dag som jag kom till Halmstad och hade ingen aning om vad som hänt. De visste ju innan att "de skulle hinna hem innan det var dags". Hm... Det blev en rolig överraskning. 
Det hände mycket mer kring Annas födelse, roligt, tragiskt m.m, men det skulle bli en alltför långdragen historia så det får kanske bli en annan gång. 
I vilket fall, så blev det en härlig unge som numera har en egen härlig liten unge. Mitt barnbarn.
 Grattis Anna!