Myrsnack

Idag var det bestämt ett möte med yngsta dotterns LSS-handläggare som vikarierar för en ordinarie handläggare som är barnledig. Orsaken är att vi nu ansökt om boende med stöd av LSS. Det vi vill ha för henne är ett gruppboende så snart som möjligt efter avslutad skolgång. Det är om ett år Enligt vad jag fått veta kan man göra den ansökan tidigast ett år före det blir aktuellt.
LSS-handläggaren hade ringt och bokat tid med ex.maken. Jag förstod på honom att det inte var den person som jag pratat med som ringt och bestämt tid. Kände att jag verkligen behövde vara med på mötet. Det visade sig vara ytterligare en vikarie som dessutom deklarerade att hon kommer att sluta 1/9. Här kommer en person som  ska intervjua dottern om vad hon anser sig behöva och vill ha. Frågar man dottern själv rakt upp och ner så klarar hon allting själv. Ja, det gör hon, om man bara anser att det innebär att gå upp på morgonen när man vaknar och sen sätta sig framför TV eller dator resten av dagen. Utan kontakt med ovärlden. Total isolering är vi livrädda för. Dottern har också svårt att ta in information som inte är konkret. När hon blir tillfrågad om hur hon vill ha sitt boende och vad hon behöver för hjälp så vet hon inte vad hon ska svara, hon har ju aldrig bott annat än hemma.
Det stod tidigt ganska klart att här var en person som inte tyckte att vi skulle ansöka om gruppbostad utan eget boende med boendestöd eller hemtjänst. Jojo, det vore ju jättebra för kommunen för då behöver inte de se till att bostad skapas utan då får dottern själv ställa sig i bostadskö på samma villkor som alla andra.
Bostadfrågan vad gäller gruppboende drivs väldigt hårt just nu då kommunen inte kan tillfredsställa behovet som finns. Enligt de så finns det inget.
Tyckte faktiskt att det var lite synd om tjejen för jag dividerade en hel del med henne. Jag har nämnligen blivit tipsad om att överdriva när det gäller vad dottern inte klarar för annars kan vi glömma gruppboende. Det är inte det att jag inte förstår hennes tankar om det ena eller andra. Hon är rädd att dottern blir fast i ett gruppoboenden och vi är rädda för att hon isoleras i en egen lägenhet när vi vet att hemtjänst och boendestöd inte alltid går hand i hand. Vi vill ha ett gruppboende som första prov inför att sedan kanske kunna bo själv.
När hon sedan säger att man inte kan ansöka förrän när det blir aktuellt så blir ju mötet helt ointressant. Varför sitter vi då här nu? Jo, vi har ju skickat in ansökan och då måste man handlägga den.
Hur ska en person på 45 minuter bilda sig en uppfattning om vad dottern klarar eller inte klarar och som sedan ska vidarebefodra detta till sin chef som i sin tur utefter detta ska fatta beslut om dotterns framtid.
Den som träffar min dotter för första gången behöver flera dagar på sig för att se de brister som finns. Eftersom hon är ganska tystlåten men glad och tillmötesgående så tar det lång tid att få rätt uppfattning. 
Jag vet precis vad handläggaren tänkte när vi satt där. Här är föräldrar som inte låter barnet komma till tals utan hela tiden säger och gör saker för och åt barnet.  
Om man tror att personer med intellektuellt funktionshinder själva ska kunna prata för sig och kunna fatta beslut om sin egen framtida situation så fattar jag inte varför dessa möten ens ska förekomma. Det blir bara så fel för alla parter.
Om inte vi föräldrar pratar för våra barn så är det min själ ingen annan heller som gör det.
Jag är övertygad om att vi kommer att få avslag på vår ansökan både beroende på att vi inte behöver det nu med en gång och att hon anser att dottern inte är i behov av gruppbostad.
Det lustiga är sen omm vi överklagar detta så är det handläggaren själv som ska ta hand om denna överklagan och motivera sin beslutsfattare om sin egen tidigare rekommendation. 
Samhället är så sjukt ibland. Nu har vi ju då förvisso en ny handledare som kanske också måste ha ett intervjumöte. Vem vi får som ny handläggare 1/9 är ännu inte klart. Det är ju bara i övermorgon det.

Usch det blev att spy galla över hela bloggen idag.
Ska försöka sova nu God natt!