Myrsnack

Nu är det inte samverkansmöte med kommunen jag skrattar åt så jag får ont i magen utan det är yngsta dottern jag skrattar åt. Mötet med kommunen idag var sannerligen inget att skratta åt. Möjligen då att det känns som ett skämt när man är där. Det är konstigt att alla verkar fundera på varför man är där och de som verkligen skulle vara där och som var anledningen till att vi hade mötet, var inte där. Jag vet inte vad jag ska säga om dessa möten. Det känns inte som om vi kommer fram till något konkret. Vi klagar, men klagomålen känns alltid som om de kommer försent så det finns inget att göra nåt åt ändå. Fast det är kanske jag som inte är van vid sådana möten. De möten vi har på mitt jobb leder nästan alltid till nåt som man kan arbeta vidare på.

Nej, det jag skrattar åt är som sagt dottern som för ovanlighetens skull sitter och sjunger ur sångböcker. Hon drar igenom en hel del visor. Rätt vad det var så kom hon till Sjörövar Fabbe farfars far. Så kom hon till oj oj oj oj ooj oooj oooj ooooooooooojjjjjjjj och det lät sååå roligt så vi började skratta båda två. Sen gick det inte att sluta. Tårarna rann på oss båda två. Vad det är härligt när man får skratta ända ner i magen. Ojojoj.
Nu är det Brevet från Lillan som vi skrattar åt.
Finns ingen koncentration för att blogga idag.

Bye för nu...